Torsdagen den 25 mars klockan 05.15 samlades sju förväntansfulla barn och tre "något morgontrötta" ledare på Halmstad tågstation. Resan skulle bära av långt upp till de värmländska skogarna i Branäs. Efter avsked från våra nära och kära, hoppade vi på tåget som skulle ta oss till Göteborg.

Tågresan gick mycket bra trots tågbyten i Göteborg och Karlstad. Väl framme i Karlstad intog vi lunch på restaurang Freden. Där bjöds vi på stuvade makaroner och köttbullar. I Karlstad skulle resan fortsätta med buss, så vi måste ta oss till busstationen. Det var längre dit än vad vi hade förväntat oss och våra armar blev längre, längre och längre. Alla kämpade mycket väl trots värk i både armar och ben.

Bussresan kändes dryg både p.g.a. busschaufförens allehanda uppdrag längs vägen och vår längtan att komma fram. Vid ca 16.00 såg vi toppen på Branäsberget och vi var äntligen framme. Vi checkade in i receptionen och fick nycklarna till våra stugor som olyckligtvis visade sig ligga en bra bit bort. Det blev till att kånka på packningen ännu en gång. Efter "blod, svett och tårar" hittade vi stugorna 95 och 96. Det var skönt att lägga av sig packningen och få vila sina värkande axlar och armar. Stugorna var till vår stora belåtenhet och vi delade upp oss i en pojkstuga och en tjejstuga. I stugorna intog vi sedan middagen som kockarna så omtänksamt och vänligt körde ut till oss.

Efter middagen ville vi gå och utforska stug-/ skidområdet. Alldeles utanför restaurangen fanns en fastsatt träsläde som gick att köra runt, runt. Den blev mycket uppskattad och barnen körde runt, runt, runt och runt. Efter vi studerat Storbacken och Amundsbacken lite närmare gick vi hem för att sova och hämta kraft inför morgondagens prövningar.

Fredag

Vår förväntan om att det vackra torsdagsvädret skulle hålla i sig, krossades när vi drog upp rullgardinen och beskådade hur regnet öste ner. Det visade sig dock att man kan ha riktigt roligt i regn och även om kläderna inte är de allra bästa. Vi började dagen med frukost i restaurangen. Rena lyxen att bara vakna och stiga upp till ett dukat frukostbord med allt man kan tänka sig. Det kändes som en bra start på dagen.

Därefter var det dags att hämta ut skidutrustningen i skidshopen. Det var fler än vi som tänkte hyra skidor och skidshopen var full av köande, förväntansfulla skidåkare. Som tur var kände jag några i personalstyrkan och vi lyckades smita förbi kön och få ut våra utrustningar.

Så var det äntligen dags att göra debut i skidbacken. Först några skidvaneövningar på plan mark, sedan bar det av till barnbacken för att träna att ploga och bromsa. Barnen var fantastiska utförsåkare och innan lunch hade alla lärt sig att kontrollera farten. Vi hann även prova på att åka lift innan det var dags för mat i stugorna. Olyckligtvis föll en av pojkarna och tog emot sig så illa att handleden fick sig en rejäl törn. Eftersom han inte hade värk, så kom vi överens om att linda handleden och avvakta en närmare undersökning.

Efter lunchen började dock handleden att svullna. Eivor ansåg det var bäst att han uppsökte en läkare. Läkaren i Branäs ville röntga handleden så han remitterade honom vidare till sjukhuset i Torsby. Därför åkte Eivor och vår skadade vän taxi till Torsby tur och retur, vilket var 8 mil enkel resa. Där konstaterade läkaren ett brott och vår vän kom hem med armen i paket.

Vi andra gav oss ut i pisten igen. Några åk till i barnbacken, sedan ansåg jag barnen var redo att prova på Amundsbacken. Efter ett åk i Amundsbacken kände några att de gärna ville åka tillbaka till barnbacken för att öva lite till. Därför delade vi på oss i två grupper. Eva följde med några av barnen tillbaka till barnbacken och jag åkte med de som ville stanna och åka lite mera.

Min grupp tog så småningom Gondolen upp till toppen för att åka i Ovansjöbacken och prova på att åka ankarlift. Efter en kort genomgång av tekniken vid liftåkning klarade alla sedan detta utan anmärkningar. Dagen går fort när man har roligt och det var dags att möta upp de andra i barnbacken. Vi tog Gondolen ner och hann åka några åk till i barnbacken innan det var dags för hemfärd. Nu kändes den redan långa vägen hem till stugorna ännu längre med pjäxor, skidor och stavar att kånka på. Trötta och dyngsura nådde vi stugorna. Det var skönt att komma in och få av sig de blöta kläderna. Tur att stugorna var utrustade med rejäla torkskåp. Det kom att visa sig att det blev vår räddning denna helg.

Vi åt middag och därefter var det fritt att göra vad man ville. Några gick till affären, någon spelade spel och några nöjde sig med TV: n som underhållning. Klockan 21.15 samlades vi för dagens avslappning. Vi släckte ner i stugan och tände stearinljus. Med kudden under huvudet fick vi sedan lyssna på när Eva läste högt ur "Trollvinter". Efter en lång dag i backen, med många nya intryck, var det svårt att hålla ögonen öppna. Några av barnen somnade på golvet och det var svårt att väcka dom, för att krypa ner i sängen. Vi ledare tyckte metoden var utmärkt, då den effektivt fick barnen i säng i rimlig tid. Vi hoppades att detta skulle medföra att barnen blev pigga och laddade inför morgondagens upptåg. Inte många minuter senare sov även vi.

Klockan 07.00 var det dags att vakna upp ur skönhetssömnen för att återigen göra sig i ordning för en dag i backen. Vi blev inte överlyckliga när vi tittade ut genom fönstret. Även idag kom det rejält med vatten från skyn. Trots detta var det vid gott mod som vi började traska den långa vägen till restaurangen för att inta vår frukost.

Idag skulle hela gruppen ge sig upp i Gondolen för att åka i Ovansjöbacken. Det kändes nog spännande och lite pirrigt för vissa att äntligen få bege sig från dalen och se toppen av Branäsberget. Vår skadade vän i gruppen blev förste filmproducent. Jag tror att han godtog uppgiften trots att det allra bästa hade varit att få kasta sig ut i pisten med de andra barnen.

Nervositeten och oron lade sig snabbt och ankarliften och Ovansjöbacken blev istället ett mycket uppskattat äventyr. Vi stannade kvar där hela förmiddagen tills det var dags för lunch i stugan. Det regnade periodvis under dagen, men vi lade ingen större vikt vid om regnet öste ner eller inte. Vi hade superkul i backen och alla barnen var fantastiska skidåkare. Vi provade på att göra hockystopp, stämsväng, plogsväng, åka baklänges, åka på en skida m.m m.m. Vi tränade en hel del på att åka i grundposition vilket är AO i utförsåkning.

Under eftermiddagen provade några av barnen att åka i Storbacken. Storbacken är en röd backe och går hela vägen från toppen och ner. På vissa ställen är den ganska brant och erbjuder riktigt bra skidåkning. När klockan började närma sig 16.00 tror jag vi alla kände oss nöjda. Tillsammans gick vi till Skidshopen för att lämna tillbaka våra skidutrustningar och därefter traskade vi tillbaka till våra stugor. Stegen kändes lite lättare utan skidutrustning att släpa på. Jag hoppas också att det berodde på att barnen kände sig stolta och nöjda över sina enorma framsteg i skidbacken. Några av barnen hade aldrig åkt slalom innan resan. Nu kunde alla ta sig upp i liften själv och i plogsväng ta sig ner för de gröna backarna. Som ledare kände jag mig enormt tillfredsställd.

Den sista kvällen hade jag planerat för en Melodifestival. Grabbarna skulle stå för ett bidrag och tjejerna för ett. Vi ledare skulle göra ett hemligt extranummer med Spice Girls. Så blev dock inte fallet, då jag hade misslyckats totalt och inte fått med vår låt på bandet. Eva och Eivor blev nog inte allt för besvikna över vår inställda show. Jag tror istället de pustade ut av lättnad över att slippa stå i kortkort och sjunga Spice Girls. Tänk att jag hade försökt övertalat dem till detta, skäms på mig!

Melodifestivalen blev en succé och kanske ännu bättre utan oss. Grabbarna hade inte tränat lika ambitiöst som tjejerna, men de framförde Magnus Uggla utomordentligt bra. Tjejerna hade tränat in steg till sin låt "Vill ha dig" och vi kunde inte se någon skillnad på "Drömhus" och tjejerna i Branäs. Vi blev heller inte utan extranummer. En av tjejerna visade sig ha stor talang för detta och framförde ett fantastiskt nummer med mimning, akrobatik och dans.

Så efter Melodifestivalen och diplomutdelning var det dags för kvällens avslappning. Jag tog med barnen på en "Mental resa". Resan bar av upp i backarna i Branäsberget. Jag tror att de flesta kunde följa med i tanken och se sig själva susa ner för pisterna. Därefter läste Eva och Eivor högt ur "Trollvinter". Vi var alla väldigt trötta efter dagens aktiviteter och några somnade. Vid ca 22.00 sov vi alla sött i våra sängar.

Söndag

Vi hade planerat att sova en timme längre på söndagen eftersom vi inte skulle åka skidor idag. Vår tilltänkta sovmorgon inföll dock då klockan ställs om till sommartid och därmed rök den extra timmen sömn. Jag tror ändå de flesta kände sig utvilade. Det kunde behövas då det var dags för att packa och städa ur stugorna. Eva och Eivor drog det tyngsta lasset och såg till att allt blev nerpackat och inget glömt. När man inte har barn själv så tänker man inte på vilka problem som kan uppstå när alla barnen ska få ihop sin packning. När allt var klart gick vi bort till restaurangen för att äta frukost. Vid ca 10.00 hade vi ätit och för att fördriva tiden fram till lunch och avfärd, beslutade vi att åka upp i Gondolliften och se oss runt på toppen.

Dagens lunch intog vi på restaurangens uteservering i strålande solsken. Det stämmer faktiskt, idag sken solen som allra bäst. Visst njöt vi av solens närvaro men jag tror ingen av oss hade saknat den nämnvärt.

Klockan 14.15 skulle bussen hämta oss i Branäs. Av erfarenhet förväntade jag mig inte att bussen skulle vara i tid. Det visade sig att man blir vis av erfarenhet, då bussen var 15 minuter försenad. Busschaffören försökte sedan så gott det gick att köra in den tiden. Så vi fick en bussfärd vi sällan glömmer. Det gick undan på de krokiga småvägarna och några av barnen blev åksjuk. Jag föredrog också att titta på vägen när damen med "gasen i botten" körde. Eftersom vi hade en tid att passa i Karlstad fick vi bita ihop. Vi hann fram i tid med ca 10 minuters marginal. Vi hoppade på bussen som skulle ta oss till Göteborg och åt vår medhavda matsäck från Branäs.

I Göteborg bytte vi återigen buss. Denna bussresa har vi inte många minnen ifrån. Alla var vi väldigt trötta och de flesta sov hela vägen. Vi anlände till Halmstad busstation klockan 23.45 och det var riktigt svårt att väcka upp barnen. När vi steg av bussen möttes vi av glada föräldrar och jag tror jag talar för alla, när jag säger att det var skönt att komma hem igen.

Några reflektioner:

Efter många ansökningar om bidrag och mycket planering under hösten- 98 blev det tilltänkta vinterlägret ett faktum. Länge trodde jag att vi inte skulle lyckas få ihop tillräckligt med pengar, men så helt plötsligt började slantarna ramla in.

Som helhet känner jag mig mycket nöjd med lägret. Alla praktiska detaljer löste sig till det bästa och barnen lärde sig att åka skidor. Vädrets makter var inte med oss på denna resa men vi klarade oss bra själva. Just den känslan att klara sig själv, tror jag var värdefull för många av barnen. Att reda sig utan sina föräldrar stärker både självkänslan och självförtroendet.

Lägret har självklart också givit mig mycket, såsom många nya erfarenheter. Jag har bl.a. kommit till insikt i hur viktigt det är med olika yrkeskompetenser och att ledare på ett läger kompletterar varandra. Jag vet att jag är bra på att lära ut skidåkning och att jag kan arbeta med barn i grupp, men jag saknar många av de bitar som Eva och Eivor bidrog med. Därför vill jag passa på att tacka Eva och Eivor för all hjälp under lägret, självklart också alla barnen som gjorde lägret till vad det var.

Ni tillsammans gjorde det möjligt för mig att genomföra vinterlägret i Branäs- 99.

Christina Söderlund

Idrottslärare